Började dagen med att läsa två vitt skilda recensioner av Dan Browns nya bok, Den förlorade symbolen. Den ena var den jag förväntat mig att finna på alla kultursidor, en bitter sågning av en bestseller. Skribenten menar visserligen att han uppskattade Da Vinci-koden men att uppföljaren inte är på samma nivå:
"En skicklig magiker kan, med små variationer, genomföra i stort sett samma trick gång på gång och ändå hålla sin publik trollbunden. Dan Brown är inte en sådan mästartrollkarl. När han nu ger sig på att dra samma kanin ur hatten en gång till, blir det inte alls lika underhållande eller överraskande. Författarens stilistiska tillkortakommanden blir då desto mer syn- och kännbara."

Jag kan inte protestera eftersom jag ännu inte läst boken själv. Men det är tydligt att HD-recensenten gärna vill briljera genom att steka bokens författare.

Men i RSS-flödet fanns ytterligare en recension av boken. Helt annorlunda. På Bokaktuellt får boken ett mer positivt bemötande. Här saxar jag:
"Och det måste deklareras direkt – säga vad man vill om Dan Brown men skriva spännande och medryckande actionthrillers det kan han och han är bland de vassaste i branschen på det. Spontant kan jag inte påminna mig att jag läst något så hantverksmässigt skickligt och nagelbitarspännande sedan, tja, Fredrik Forsyths eller Ken Folletts bästa perioder. Och bara det är ett betyg som heter duga, i varje fall i min bok."

Visst har även Göran Skoglund några mindre invändningar. Men är det samma bok de båda herrarna läst? Tja, det är väl bara ett bevis på att en recension skriven av någon med andra referensramar än dina egna är... ganska värdelös. Det svåra är ju att känna recensentens referensramar.

Så innan det är dags att släcka ner datorn hittar jag en artikel på Svensk Bokhandels sajt om Dan Browns nya bok. Det är spännande läsning om spelet bakom kulisserna med den svenska utgåvan och vilka villkor som förläggaren här ställts inför. Boken är nämligen översatt i expressfart av inte mindre än sex olika översättare som fått varsin bit av boken och sedan har texterna fogats samman. De gjorde översättningen på sju dagar...

Intressant också när man läser detta:
"Även den svenska titeln blev en chansning. Man visste att boken hette The Lost Symbol på engelska. Men ingen visste vad som var rätt valör på ”lost”. Man valde förlorad, och höll tummarna. Det var en chansning som gick hem, konstaterade Jonas Axelsson lättat på redaktionsmötet efter att snabbt skummat igenom den engelska utgåvan."

Hm, funderar på om jag skulle ge mig på att hitta översättare till InnebandyPiraterna och göra den tillgänglig på fler språk samtidigt som den kommer ut på svenska? Det hade ju varit lite häftigt.

Den lär dock inte sälja lika mycket som Browns bestseller:
"Han konstaterar att förhandsordrarna har nått 290 000 exemplar och att man tryckt 300 000. Då räknas en planerad upplaga i bokklubbarna Månadens Bok och Bonniers Bokklubb på 60 000 exemplar in."

Mina läsare har dock en fördel. Jag tänkte inte vänta fem år med att skriva uppföljaren till InnebandyPiraterna.